Här är vår förlossningsberättelse, lite hastigt nerklottrad..

Torsdagen den 20/9, en dag efter beräknad födsel så vaknar jag med en skum känsla. Tycker inte mig ha känt bebisen röra sig något märkbart och bestämmer mig för att ringa in till SÖS för att bli lite lugnad. Dom tycker att jag ska komma in för en koll och kl 12:00 så ligger jag där med en ctg-kurva påkopplad och en doktor som gör ultraljud. Allt visar på att bebisen och jag mår bra, dock lite fostervatten (AFI 92mm) men det anses godkänt och vi blir hemskickade och jag känner mig lugnare.

Vid fyra-snåret så kommer det en brunblandad flytning, känns lite tunnflytande men anar att det kan vara slemproppen.. spännande!

Vid kl 18 så börjar jag få värkar, dom kommer regelbundet på ca 7-8 minuter. Tilltar i styrka vartefter tiden går, men de håller inte i mer än ca 30 sek tycker jag.

Runt kl 21 så gör det väldigt ont, jag måste verkligen koncentrera mig och andas genom varje värk. De kommer fortfarande på ca 7-8 min men ibland en instickare emellan det. Jag måste också gå på toa och göra nr två mellan värkarna, tror jag gick fem gånger enbart i det syftet! Jimmy är övertygad om att det är i natt vi ska få barn, själv fattar jag inte riktigt.. har ju läst så mycket att värkarbetet kan avstanna osv. Vi skickar sms till nära och kära och säger att ”det kanske” är dags snart…

Efter ca en och en halv timme så kommer det en väldig mängd blod i samband med en värk, jag går på toa och det fortsätter rinna ut blod. Jimmy ringer Södra BB och frågar om råd. Tanten som svarar ger ingen hjälp utan börjar mer dividera ”exakt hur mycket blod är det”.. svårt att säga, det är ju i toaletten men vi upplever det som väldigt mycket.. Sen kommer det lika mycket blod till i nästa värk och fortsätter rinna. Vi uppskattar det till kanske två deciliter, sen bryts samtalet för vi har så dålig täckning i lägenheten.

Vi ringer SÖS istället och hoppas på bättre råd där och vi får raka besked om att komma in direkt. Kl 22:52 ringde vi SÖS och kl 23:05 är vi inskrivna, skönt att man bor så nära! Jag hade tre värkar i bilen på vägen in…

Två barnmorskor tar hand om oss, Totte och fröken Streng. Jag har fruktansvärt ont hela tiden nu, livmodern krampar och jag får täta värkar ovanpå det. En läkare gör en gynundersökning och säger kort och gott att det bästa är att göra ett akut kjesarsnitt nu. Det känns jättebra, jag vet inte hur jag skulle klara att ha en normal förlossning med denna smärta! Jag minns att jag sa till Jimmy att ”respekt till alla som har fler än ett barn”..

Nu var det snabba puckar, Jimmy fick gröna kirurgkläder och jag sa att han kanske borde bli läkare för han var rätt snygg. Så jag kunde ju prata och var vid medvetandet hela tiden. I operationsrummet var det full arsenal, kanske en 8-9 i personal och så jimmy, jag och stora magen. Narkosläkaren sur över att jag har en tatuering precis i vägen, hon har sönder tre sprutor varav en skvätter ner hela min rygg samt att hon blir sur när jag rycker till när hon sticker mig. Inget jag kunde rå för..

Jimmy satt vid mitt huvud hela tiden och var hur underbar som helst, precis som hemma under värkarbetet. Jag fattar inte var han fick all kraft ifrån.. det måste varit en riktig pärs!

Det tar kanske tio minuter av joxande i min mage (som känns men gör inte ont) sen hör vi en ilsket litet skrik och förstår att vi från och med nu är mamma och pappa! Dom visar upp honom och han är jättefin, fin färg och massa hår! Pappa får följa med till skötbordet och klippa lite navelsträng och titta på honom på nära håll. Jag blir lite mer opererad och igensydd och får jordens frossa. Sen ligger vårat lilla underverk på mitt bröst i några sekunder innan jag rullas iväg ensam till uppvaket. Ligger där och funderar i ca tre timmar, saknade mina killar något enormt och det var en lättnad att äntligen få komma till samma rum som dom. Jimmy har haft honom hos sig hela tiden och han sover så fint i hans knä.

Sen fick vi åka till Södra BB för eftervård, första dagen var jag helt sängliggande. Hade kateter, fick morfinsprutor och hjälp av en undersköterska att duscha osv. Men redan andra dagen var jag pigg och kunde vara uppe och gå. Vid tredje dagen ville Jimmy och jag åka hem. Skönt!!!

Lite frågor finns kvar, jag fick aldrig besked om det var moderkakan som lossnat och därav blödningen. Jag hade ett rejält värkarbete men vi vet inte om jag öppnade mig någonting, när kjesarsnittet gjordes var huvudet ruckbart vid bäckenets ingång och hade alltså inte ens börjat tränga ner. Jag hade även bara en AFI på 10 (dvs nästan obefintligt med fostervatten) när han plockades ut.. livmodern var konstant hård och sammandragningar på det, vilket anses som onormalt och antagligen var det därför jag inte kunde genomföra en vanlig förlossing.

Hur som helst, ut kom i alla fall världens underbaraste lilla kille! 3645g och 51cm! Nu har jag inte tid att skriva mer, måste ju goooooosa med bebis!!!